Fredag idag och jag jobbar i stort sett hela helgen, sover hemma lördag kväll bara. Allt såg bra ut hos barnmorskan igår, 3 kg upp sen inskrivning i juni så helt klart godkänt tycker jag. Min mage låg lite under den där kurvan de kollar efter men man ska ju ligga på mittlinjen eller i alla fall nära så det var också godkänt. Jag själv känner mig ju jättestor. Mitt blodtryck var lite lågt men även det är bättre än högt och blodsockret var jättebra. Hjärtljud hos lilltjejen lät som de skulle.
Vi pratade igenom vår upplevelse av förlossningen och är inbokade för att få gå hos Auroragruppen som tar hand om par och kvinnor som behöver extra stöd och samtal. Där får man sen kontakt med läkare och kan diskutera hur barnet ska komma ut. Jag/vi la in en liten önskan om ett planerat snitt men idag sitter jag här och undrar om det var rätt? Jag vet verkligen inte vad jag vill. Vore så skönt om någon kunde tala om för mig vad som är bäst. Om en läkare tex skulle säga att jag absolut kan föda på egen hand och att risken är liten och att det vore det bästa så skulle jag göra det. Säger de att det är bäst att göra kejsarsnitt så gör jag det också men då med större nervositet tror jag. Jag vill bara inte fatta beslutet själv utan att veta om det är rätt. Men vid veckorna 32-34 ska vi få ett definitivt beslut om hur lilltjejen ska ut så att vi hinner förbereda oss på vilket det än blir. På ett sätt drömmer jag om att tillsammans med Kristian få uppleva det och kämpa tillsammans. Gå igenom smärtan med honom och känna hur han finns där för mig. Fast vore väl skönt att slippa den smärtan också såklart men den är kanske ändå värd rädslan för kejsarsnitt som ju faktiskt är en stor operation. Hehe ja så går tankarna fram och tillbaka. Skönt att det är ca 15 veckor kvar men jag längtar såklart efter henne och vill självklart att hon ska komma ut och må bra. Det är det viktigaste och vi tar det som det kommer och får lita på folket runtomkring och varandra :)