Jessica

Var ledig i helgen och har vabbat ett pass i veckan och är ledig ett annat. Hehe vet att jag tjatar om hur skönt det ska bli att vara ledig sen men både jag och Milo klättrar på väggarna snart. Sen varvar vi med mys och "BAM" vilket han säger när han vill bli upplyft eller sitta i knät. Sen blir vi båda irriterade, han river i lådor trots att jag säger nej och ber jag honom sluta kasta bilen i golvet hämtar han en till och kastar två. Man tycker han är så pigg i den stunden och så blir han trött och hängig strax efter. Hoppas han orkar med förskolan på fredag i alla fall så han får lite mer stimulans och göra av med energi.
Men som sagt mellan varven så myser vi ordentligt :)

Oj vad veckorna går fort och det säger man ju varje vecka men nu känns det verkligen så. Om 12-14 veckor är det en bebis som ska komma till oss, helt otroligt. Den sista november slutar jag jobba och jag längtar såååå. Jag trivs bra på jobbet såklart men jag längtar efter att få gå hemma och skrota lite. Sova hemma med Kristian och finnas där varje kväll för milo. När jag blir ledig är det december och mitt i julmyset nästan, vädret kanske är lite kallt och ruggigt vissa dagar och man kan med gott samvete vila på soffan, mysa inne och tända ljusstakarna på kvällen. Sen kommer bebis och då väntar man på vår och sommar och hela tiden är jag ledig. Jag kommer att tröttna på det också det vet jag men jag hoppas kunna jobba lite extra. Sen håller man sig sysselsatt med bebis, Milo, hemmet, hunden och hästen kan jag tänka mig :)

Jag mår hyfsat bra, har lite ont av foglossning förmodligen. Det känns om jag går och om jag går för fort får jag värk i magen. Jättetrist när man har hund och häst som skulle behöva mer motion och långa promenader. Med milo i magen kunde jag vara så mycket mer aktiv nästan hela tiden, klart att man på slutet blev trött. Är fortfarande väldigt tacksam för att veckor med att kräkas jämt verkar vara över och nu är det bara om jag utsätts för lukter ibland. En enorm skillnad för hur man mår faktiskt :) Tänk att alla graviditeter kan vara så olika fast det är samma kropp som går igenom dem. Längtar så efter lillasyster(haha tänk om det är en kille) och det är livat i magen nästan jämt. Tyvärr är det mest låååångt ner det sparkar men Kristian har lyckats med att fånga upp en hög spark. Idag såg jag också hur magen rörde sig när jag låg i badkaret. Vänjer mig nog aldrig vid hur freaky det ser ut.

Fredag idag och jag jobbar i stort sett hela helgen, sover hemma lördag kväll bara. Allt såg bra ut hos barnmorskan igår, 3 kg upp sen inskrivning i juni så helt klart godkänt tycker jag. Min mage låg lite under den där kurvan de kollar efter men man ska ju ligga på mittlinjen eller i alla fall nära så det var också godkänt. Jag själv känner mig ju jättestor. Mitt blodtryck var lite lågt men även det är bättre än högt och blodsockret var jättebra. Hjärtljud hos lilltjejen lät som de skulle.

Vi pratade igenom vår upplevelse av förlossningen och är inbokade för att få gå hos Auroragruppen som tar hand om par och kvinnor som behöver extra stöd och samtal. Där får man sen kontakt med läkare och kan diskutera hur barnet ska komma ut. Jag/vi la in en liten önskan om ett planerat snitt men idag sitter jag här och undrar om det var rätt? Jag vet verkligen inte vad jag vill. Vore så skönt om någon kunde tala om för mig vad som är bäst. Om en läkare tex skulle säga att jag absolut kan föda på egen hand och att risken är liten och att det vore det bästa så skulle jag göra det. Säger de att det är bäst att göra kejsarsnitt så gör jag det också men då med större nervositet tror jag. Jag vill bara inte fatta beslutet själv utan att veta om det är rätt. Men vid veckorna 32-34 ska vi få ett definitivt beslut om hur lilltjejen ska ut så att vi hinner förbereda oss på vilket det än blir. På ett sätt drömmer jag om att tillsammans med Kristian få uppleva det och kämpa tillsammans. Gå igenom smärtan med honom och känna hur han finns där för mig. Fast vore väl skönt att slippa den smärtan också såklart men den är kanske ändå värd rädslan för kejsarsnitt som ju faktiskt är en stor operation. Hehe ja så går tankarna fram och tillbaka. Skönt att det är ca 15 veckor kvar men jag längtar såklart efter henne och vill självklart att hon ska komma ut och må bra. Det är det viktigaste och vi tar det som det kommer och får lita på folket runtomkring och varandra :)