..........................Tänk att man kan sitta och skriva ett inlägg om att bebis ler och tycka att det är bäst i världen, mycket förändras när man blir mamma och känslorna är svåra att sätta ord på. Du känner dig älskad och behövd och förut hade jag svårt att förstå de föräldrar som hade ångest över att ha barnvakt men nu förstår jag det. Det känns verkligen som att DU är den enda i världen som kan trösta och älska barnet rätt och lämnar du bort det är det ett svek som gör bebisen ledsen och han känner sig övergiven. Sen har jag inga problem med att låta folk hålla i honom och jag rusar heller inte till undsättning så fort han skriker men just känslan av att han behöver dig och bara dig är så oerhört stark men jag tror också att det är precis så det ska vara. På fredag ska vi gå ut och äta för att fira min födelsedag, kanske att det blir lite fest efter, det beror som sagt på hur stark min separationsångest är, första gången vi ska lämna bort honom och jag mår dåligt redan nu.
Så underbart
Senaste veckan har ju Kristian jobbat så jag har varit ensam med Milo. Under denna vecka har jag märkt stora förändringar hos honom som inte går att peka på vad exakt det är men han känns bara som en mycket större bebis. Kanske är det att han är med i blicken och otroligt stark i nacken, det imponerar på alla så då måste jag väl få skryta lite som den stolta mamma jag är, han är säkert superintelligent och före i sin utveckling, eller hur? hehe. Jag tycker mig också ha sett att han ler men när jag pratar om det säger alla att det är för tidigt och bara är gaser. Men nää jag tycker han ler, det når ögonen liksom. Och tametusan, visst hade jag rätt. Lillkillen skrattar och ler med de mest underbara ljud som får hjärtat att smälta. Han bjöd mormor på ett stort leende så att hon började gråta idag och även faster Hanna har fått se det. Jag ska försöka fånga det på bild.
