Just nu känns det dock som om jag gick på ledighet lite för tidigt men det är så svårt att veta när jobbet behöver ett datum. Hur jag mår om två månader och vad jag orkar just då. Men vissa dagar är jag så trött, stel och tung och då känns det ändå som rätt beslut. Vi som familj behöver nog också tid på oss för att vänja oss vid att jag faktiskt är hemma.
Omställningen har varit lite svår för barnen, Milo behöver mycket bekräftelse på att jag ska sova hemma, jag behöver upprepa och han vill höra att vi alltid ska vara tillsammans. Just nu vill ingen av barnen bli nattade av Kristian och vi gör ingen stor grej av det. Vi vet att det vanligtvis går bra och väntar bara ut det. Han är toppen min "man" så förstående och låter inte varken ego eller principer komma i första hand.