Med henne har det också hänt en hel del. De första veckorna gick jag hemma och undrade vad som var fel och hur detta skulle gå. Hon var så liten och beroende av närhet, jag bar på henne i princip dygnet runt, hon sov på mig om nätterna för att ens kunna sova. Så fort man la ner henne så skrek hon och det är först nu som hon börjat sova i sin egna säng. Hon skriker fortfarande om kvällarna pga magont men idag kan man lägga henne i babygymmet och hon är nöjd där. Hon sommar i famnen men sover inte i sin säng på dagen, på kvällen sover hon länge i famnen innan vi lägger henne för natten.
Hon är mycket mera med, ler och "pratar". Nu i efterhand kan jag uppskatta den där första jobbiga tiden för jag minns närheten och det känns bra som förälder att man gav henne exakt det hon behövde då. Leah är en glad liten tjej med stort behov av närhet och Milo var superlätt från första början. Han har nästan aldrig sovit i vår säng och Leah har precis börjat sova i sin. Milo kunde man lägga på ett ställe och sen var han nöjd där. Det är så intressant att man kan få så olika barn och det gäller att bara anpassa sig, vi var nog lite bortskämda med Milo som bebis och förväntade oss att ha det så igen. Idag sover hon ganska bra, ofta sover hon till 5-6 på morgonen så jag känner mig utvilad och pigg för det mesta :)
Nu börjar hon som sagt landa och utveckla en väldigt busig personlighet och det ska bli så kul att se henne växa upp
