Hela tiden har jag väl känt att det inte var "rätt" att lämna ifrån sig en ettåring som gråter och inte vill bli lämnad trots att alla säger att "så ska det vara och de blir glada sen". För mig kändes det aldrig bra och för oss var det heller inte livsviktigt med förskola, vi fick ihop vardagen ändå men jag trodde att barn måste gå. Milo är ju ändå 3,5 år och han skulle ha nytta av förskolan om han ville gå men jag tror/vet/tycker heller inte han går miste om något för att han är hemma. Vinsten är kanske till och med lite större. Hur kan det inte vara det bästa för honom att få vara med mamma och syster när han själv säger att han vill det? Den sociala biten klarar vi ju av själva och väldigt få barn har behov av att umgås och vara vän med 15-20 andra barn.Jag har verkligen letat efter fakta och argument för att låta honom gå ändå men det finns inga moderna studier på förskolan och hur den är idag. Det finns inget som säger att förskolan har en stor fördel framför att vara hemma. Däremot finns ju massor av studier och uttalanden av psykologer som hänvisar till barns utvecklingspsykologi och anknytningsteorin.
Så ja nu har vi varit hemma tillsammans och det är det bästa jag/vi gjort. Att få ge syskonen tid ihop och ha lyxen att ta dagen som den kommer och börja morgonen på ett lugnt sätt utan tider att passa. Förskola är absolut inte uteslutet för någon av barnen, jag tror att det kan passa Leah väldigt bra men just nu behöver vi den inte och det är en lyx jag vet det. Men vi har även trixat lite med scheman och ekonomi för att kunna ha det såhär och visst i framtiden kan man göra på andra sätt men det är då....