Jessica

Härom kvällen hamnade jag i en mardröm när min häst inte finns i hagen eller syns till i närheten. Jag såg framför mig hur han skulle bli påkörd eller bara försvinna och aldrig komma hem. Han kan vara svårfångad och det är inte vemsomhelst som kan ta honom i hagen ens. Det visade sig att han tagit sig till en gård en braaaa bit bort och som tur va bodde en gammal bekant till stallchefen där och skrev till henne för att fråga om hon saknade en brun häst med röd grimma. De hade efter ett tag fått tag på Killen och han kunde ledas hem utan en skråma på kroppen som tur va. Jag förstår dock inte hur han kunde gå iväg eftersom han vanligtvis är så besvärlig att komma iväg på ensam. Vägen han gått har jag promenerat mycket på med honom men en bra bit har han helt gått sin egen väg på helt okända vägar, undrar hur han tänkte liksom. Jag var ganska upprörd och skakig, tårarna kom och det kändes så skönt att få en kram från en av tjejerna. Åker till stallet med en lättare känsla i kroppen än jag gjort förr om åren. Den enda oron jag har nu är ifall Killen tar sig ut igen. I gamla stallet kunde han göra så men ställde sig bara då precis utanför hagen och åt. Minns hur stallägaren Roland fick ringa på mig eftersom Killen vägrade låta sig "fångas" av honom och jag visslade bara  så kom Killen glatt och undrade vad han ställt till med egentligen och oj så otäckt detta var och var så tacksam för att få komma in. Undrar om han fått bättre självförtroende nu när han kom iväg så långt alldeles.ensam?