Måndag

Måndag och jag ska jobba idag. Illamåendet sitter i men verkar som om magsjukan är borta tack och lov. Helgen var för jävlig och jag var nog inget roligt sällskap tyvärr men det tror jag ingen begärde av mig. I morgon tisdag händer det grejer, en timmes jobb på morgonen, fjuttigt men man kan ju ställa upp för att vara snäll. Blir säkert loppis och stall i vanlig ordning, förra veckan fyndade jag ett babygym för 40 kr, den gamla prislappen på förpackningen visade på 499 kr. Visserligen var det gammalt och inte det mest moderna men det var rent och fint och jag tror inte bebis bryr sig. Vi ska köpa lite nya leksaker till så blir det som nytt. På eftermiddagen blir det ultraljud och kurs på körskolan för oss båda. Ohh vad jag längtar efter ultraljudet, det kommer ju att synas så mycket och kanske får vi veta könet på den lille, jag tror att det är en kille. Gissar på att min nyfikna mamma hänger på dörren och ivrigt väntar utanför precis som förra gången, hon är ju ständigt våran privatchaufför.

2 arbetspass och 2 magsjukor

I fredags var våra grabbar på pokerkväll så jag fick tillbringa min kväll med bästa Emelie. Vi myste med film och gott. Mitt lätta illamående jag vant mig vid att ha som sällskap eskalerade ganska snart och sent på kvällen stod jag och hulkade på balkongen, mådde illa och  hade ont i magen. Emelie åkte hem och sen var helvetet igång hela natten. Ringde till min mamma och grät mitt i natten, hade så fruktansvärt ont, var yr i huvudet och frös och jag var orolig för bebis såklart.  Jag behövde nog bara få prata lite och bli tröstad när jag kände mig sådär eländig, det växer man aldrig ifrån och varför ska man behöva göra det? Tilda som vanligtvis inte får sova i sängen var orubblig, jag fick inte ner henne och senare vaktade hon mig för Kristian och sov sen tätt intill mig. Det märkte jag med mammas hundar också. Lycka vägrade lämna gamla Elliott och var ständigt vid hans sida. Under alla år sov hon ensam i soffan men den sista tiden sov hon på golvet med honom. Efter att han var borta såg man hur hon sörjde, nu börjar hon bli sig själv igen. Jag tror inte på att ge djur mänskliga egenskaper/känslor men att säga att de inga känslor har eller inte bryr sig är också fel, just i den stunden visste Tilda vad jag behövde på samma sätt som Lycka visste att Elliott var sjuk.
Dagen efter på lördag fick jag ringa det jobbiga samtalet till jobbet och avboka helgens pass, hur jobbigt som helst när man själv är insatt för att någon annan är sjuk och man vet att det skapar problem för sina arbetskamrater. Tyvärr är det inget att göra åt, fanns inte en chans att jag kunnat jobba. Lördagen försvann för min del, låg mest och vilade. Min underbara mamma kom med fil och cola. På kvällen åt jag lite mat och fick då känna bebis som varit stilla hela dagen, någon som blev glad över att få mat i alla fall :)
Idag söndag händer det inte så mycket för min del, fortsätter att vila och provar att äta. Grabbarna är iväg och det är ganska skönt att få vara ensam. Katten och hunden ligger bredvid mig på soffan såklart och senare kanske vi satsar på lite frisk luft men just nu funkar soffan väldigt bra.

Kristian kände det

Kristian låg nyss med sitt huvud på min mage och fick för första gången känna och höra hur bebis sparkar och rörde sig där inne. Ännu ett stort ögonblick. Jag blev lite avundsjuk, ville också uppleva bebis från utsidan men så fick jag också en spark mot handen. Det rör sig massor där inne just nu, som om bebis viftar och rör sig med allt den kan.
Idag fick vi också en tid för ett till ultraljud på tisdag. Eftersom jag föddes med njurfel och dubbel uppsättning av urinblåsor ska de vara noga och kolla vårt barn. Jag var väldigt sjuk och föddes för tidigt och fick genomgå en stor operation som spädbarn, senare tog de också bort den extra urinblåsan. En specialistläkare kommer att titta på njurarna och alla organ hos bebis samr kolla så att tillväxten ser bra ut. Jag ser mest fram emot att bli bjuden på ett extra ultraljud, ett där bebis syns mycket tydligare än det vi gjorde i vecka 17. Men nervositeten över att mitt barn också ska ha något fel finns ju där såklart. Det är väl något som alla egentligen är nervösa över innan ultraljud men jag tänker bara se fram emot detta och vara tacksam över att få uppleva det igen. Jag/vi är också tacksamma över att de vill lägga extra tid på oss och faktiskt är noggranna.