Idag jobbar jag och det visste Milo om att jag skulle göra och det var ingen större grej med det. En stund innan jag skulle åka gick jag ut med hunden och gjorde en ordentlig hejdå-scen med Leah eftersom hon sover när jag åker sen. Kristian var på balkongen och nattade Leah sen. Milo visste att Kristian var där. När jag kommer in möts jag av hysteriskt gråt och en Milo som ligger på min sida av sängen. "Mamma du får inte gå iväg utan mig sådär, jag saknar dig. Jag skulle följa med". Stackarn trodde jag åkt utan att säga hejdå till honom. Mitt hjärta brast över hur ledsen han var och att han trodde jag svikit honom. Han var ganska otröstlig en lång stund och ville inte att jag skulle åka. Vi satt i soffan tillsammans, myste och pratade. Jag blev själv ganska ledsen av att han var så ledsen men förklarade att jag behövs på jobbet, det finns en person där som behöver min hjälp och att jag ska ta hand om HEN. "Men mamma jag behöver dig, jag ska ha hjälp"
Ja vad svarar man då....att pappa finns där såklart och att pappa kan och älskar honom. Men för barn funkar det ju inte så att pappa kan ersätta mamma eller att mamma kan ersätta pappa. Man är olika och ger olika. Man är lika bra men inte samma, så är det. Det löste sig och jag åkte hemifrån med en lätt känsla hos oss alla. Pappa och Milo skulle mysa och leka och imorgon när jag slutar ska vi åka till stallet, bara jag och min underbara lilla kille. Det går bra att jobba halvtid men just idag högg det lite extra i hjärtat.
