Jessica

För en vecka sen förändrades mitt liv, jag förändrades och en liten del av den jag är försvann. Den glada, öppna tjejen som älskar promenader på dygnets alla tider, som hade lätt för att ta kontakt med nya människor och som alltid var den försiktiga i gänget men aldrig den rädda och blyga. De flesta av er vet vad som hände och det är många frågor, frågor som är väldigt bra att ni ställer eftersom alla säger att jag ska prata om det som hände. Ska man skriva om det som hände då? Är det inget som är för privat? Frågor jag själv ställt. Vet ni vad svaret är? Skit i allt det, vad vill du? vad behöver du göra nu? vad vill du berätta? Det finns inget rätt eller fel, bara andras åsikter och det är inte ofta som andras åsikter behöver betyda en massa för dig. Jag skriver för att det är vad jag behöver just nu.

Man tycker att man är försiktig och förståndig, sen ibland kommer det tillfällen då man släpper på detta, i mitt fall handlade det om en borttappad cykelnyckel och jag beslutade mig för att gå i stället, även detta övervägde jag. Är inte det konstigt att du som tjej ska behöva stå utanför ditt hus och överväga hur du ska ta dig till jobbet eftersom alternativ A, din rutin inte är ett alternativ. Sen intalar man sig att man är lite larvig, lite för försiktig och att man inte kan gå runt och tro illa om alla, det stämmer ju ioförsig men var ska man dra en gräns då? Förståndig-Försiktig-Rädd-Paranoid är alla steg på vägen, var ska man stanna? Om man är förståndig, hur nära försiktig är man och hur långt ifrån paranoid står man? I en perfekt värld ska vi tjejer inte ens behöva överväga våra beslut, inte såna som handlar om en sådan enkel sak som när vi ska gå ut eller hur det ska gå till. I en perfekt värld alltså...

Det är svårt att förklara hur man känner sig, svårt att förklara hur man helt plötsligt känner det som om en annan människa tänker åt dig. Dina tankar är ologiska och du kan inte hjälpa att du tror att någon ska skada dig mitt inne på Ica eller att han som gjorde detta mot mig ska se mig, han kanske känner igen mig ute på stan och jag vet inte vem han är. Jag vill skrika till alla tjejer jag ser ute med hunden i mörkret att de ska akta sig, fattar ni inte att det är farligt? Jag vet att de tankarna är fel men som sagt, det är någon annan som tänker åt mig, en hysterisk och rädd människa. Han går fri från detta eftersom han dolde sitt ansikte så väl medan jag bär små sår efter hans kniv i mitt.  Han kanske inte ens minns det men jag skulle gärna glömma, ibland lyckas jag tack vare min familj och mina vänner. Nätterna är svåra, då jag drömmer mycket. Jag sysselsätter mig ganska mycket och är ofta i stallet ute på landet. Där är det saker som behöver göras och jag har mina vänner att prata med.

 Att gå ut ensam med hunden är det jag saknar mest, det är ju ganska självklart att jag tycker det är läskigt med mörker och att det kommer dröja innan jag vill gå ut på krogen och ha kul men jag trodde aldrig att jag skulle tycka en sån enkel sak som att gå på stan, handla mat eller ta en promenad skulle bli svårt och jag kan heller inte förklara vad det är som är svårt. Ibland är det bara jobbigt med mycket folk omkring, ibland är det för att jag är rädd att det ska hända något, ibland är det för att jag tror att jag ska möta honom och ibland är det bara en känsla av rädsla som finns där. Jag saknar min förmåga att tänka logiskt och det är något jag får öva upp igen. jag saknar att tycka om män, nu undrar jag mest om någon av dem är han eller någon annan som vill mig illa, som sagt, jag är inte alltid logisk men jag tar en dag i taget.