Jessica

......Kl 8.30 kom vi in och blev nästan hemskickade som jag upplevde det. Var bara öppen 2 cm och värkarna hade nästan stannat av, tydligen inte helt ovanligt när man slappnar av inne på förlossning. Men vi får ett rum och vi börjar gå runt i korridoren för att hjälpa allt på traven lite. Ber efter ett tag om något smärtstillande, hade kanske tänkt mig citodon bara. Hon gör en koll och är fortfarande bara öppen 2 cm vid 11 men får lägga mig i sängen med lustgas i alla fall. Jag ville ju gärna vara aktiv och variera ställningar och hålla mig uppe för att hjälpa kroppen och gravitationen men det var oerhört skönt att få lägga sig och andas lustgas och enligt Barnmorskan var det helt ok för mig att göra så "man ska göra det man är bekväm med". 

Nu händer det grejer och nästa gång de gör en koll är jag öppen 5 cm och vi pratar om epidural. Jag var lite osäker eftersom jag vet att den kan stanna av/sakta ner det hela men till slut ringer de efter narkosläkaren som man ju vet inte alltid kan komma direkt. När hon kommer ca 30-40 min senare gör de en koll igen och då var jag öppen 7 cm så vi avvaktar ca 30 min igen för snart har jag ändå gjort hela jobbet ändå och epidural hjälper bara i öppningsskedet. Vid nästa koll var kl 15 och då var jag öppen 9 cm redan så då var det för sent. En läkare kommer in och säger att det finns morfin att få men det är inget hon rekommenderar eftersom det kan vara dåligt för barnet så det vill jag ju inte ha. Jag har min lustgas, är hög som ett hus men lyckas på något vis vifta bort henne och visa att jag inte vill ha morfin. Får en puss på pannan av henne har Kristian berättat i efterhand.

......Mitt i allt så måste jag försöka kissa för det har jag inte lyckats med och klarar det inte nu heller. Får in en sån där toalettstol på hjul mitt i rummet och Sätter mig ganska oberörd på den trots att både Kristian och en undersköterska står i rummet. Man bryr sig inte i detta läge utan gör som man blir tillsagd. När jag sitter och försöker kissa så känner jag en enorm kraft och det trycker på så jag bara skriker och undersköterskan frågar om det känns som om jag vill krysta och det går liksom inte att låta bli att inte göra det. Kommer som en våg genom kroppen. Kroppen får eget liv. 

De får försöka tappa mig på urin och får pausa för krystvärkarna kommer. Barnets hjärtljud går ner vid värkarna men det blir lite bättre efter att de lyckats få ur mig kiss men nu är det två läkare inne i rummet och den ena förklarar för mig att barnet är stressat och måste ut snabbt. Jag känner av krystvärkarna men de gör inte ont. Det är en enorm kraft som går igenom en och jag vrålar på ett ganska djuriskt sätt in i masken. Enormt häftigt var detta. I vanliga fall skulle det behövs 6 krystvärkar men nu behöver jag få ut barnet på 2 säger läkaren. Jag är ju jäkligt hög mitt i allt detta då jag bara har min lustgas så Kristian får hjälpa mig att fokusera och böjer min nacke så att jag får extra kraft och jäklar vad jag tar i nu. Får trycka på även utan krystvärk vilket var svårt men läkaren hjälper till lite(typ ett litet drag bara) med en sugklocka och 15.59 kommer Leah ut :).

....Jag fattar inte att hon kommit ut för jag har ju läst och hört om hur ont det ska göra då men jag kände bara ett enormt tryck. Det känns ju faktiskt som om det är rumpan som föder barn. 

Trots lite lite dramatik så tycker jag det var en bra förlossning. Kristian var fantastiskt och det var så häftigt att ha fått gjort det med honom. Jag skulle kunna krysta vilken dag somhelst igen men öppningsskedet var så jäkla smärtsamt så tvekar inför att göra om det men det gick ju ganska snabbt det med och jag är verkligen en sån som älskar lustgasen. Tiden går fort med den också . Dock minns jag hur skönt det var att få epidural under Milos förlossning så saknar den lättnaden men detta gick ju istället fort när det väl satte igång. 

Sitter här i soffan nu med min lilla tjej som precis somnat vid bröstet.